v23 John 10:22-42 De ska aldrig någonsin gå förlorade..


Jag tror det var Torsten Ehrenmark, som uttryckte synpunkten att en vän är bra men en fiende är också bra för det är en potentiell vän. Värst är den likgiltige, denne blir aldrig någon vän. Kanske är det en tröst för Jesus i alla hans diskussioner. För vår del i samhället är det ju (ofta) så att det inte blir några diskussioner. Likgiltigheten behöver aldrig bekymra sig. I veckans avsnitt finns det en otålig ton: ” Men kom igen nu. Hur är det..”  (Ja, lite fritt översatt.) Det ger resultat. Jesus blir något tydligare och allt blir verkligen klart.
Smaka på vers 35: ”Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. Jag och Fadern är ett.”
 

Vår kommentarförfattare tar upp detta att Jesus ”ersätter” de judiska festerna. I vårt avsnitt är det templet som ersätts. Men detta grandiosa tempel kan ju inte ersättas - detta underverk fast förankrat både i människors liv och med ohyggligt tunga och välformade stenar. Men 30-40 år senare fanns det inte längre! Jordbruksredskapen bearbetade tempelplatsen… Vad är det som händer? Kan vi möjligen se en parallell idag. Kyrkorna är fast förankrade och en trygghet. Men hur förhåller det sig till det faktum att kyrkan är Kristi kropp, ett tempel med levande stenar – kort sagt kyrkan är de på Jesus troende och sålunda hans efterföljare. Vi firar jubileum. Vår kyrka har 10 års jubileum. Vem/vad ersätter vad/vem? Vad hade Jesus sagt om han fått biskopens tillstånd att predika?
 
 

Kommentera gärna:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Senaste inläggen

Länkar

-

Etikettmoln